1. Räddning och första hjälpen
Akut mottagning och stabilisering. En upphittad igelkott är nästan alltid nedkyld och uttorkad, och det åtgärdas först: värme, vätska och lugn. Först när igelkotten är stabil lönar det sig att undersöka den närmare. Triage görs genast vid mottagningen.
2. Veterinärmedicinsk vård
En veterinär undersöker varje igelkott och beslutar om vården. De vanligaste orsakerna är gräsklipparskador, hundbett, trassel i nät, flugägg och dålig kondition orsakad av parasiter. Vården omfattar vid behov sårvård, parasitbehandling, vätska och smärtlindring — målet är alltid att igelkotten ska återvända till naturen.
3. Rehabilitering och utsläpp
Gradvis återhämtning i naturliga uteinhägnader. Vikten följs upp, födosöksförmågan bedöms, och kontakten med människor hålls minimal så att igelkotten inte blir tam. Utsläppet sker i en lämplig livsmiljö — helst där igelkotten hittades.
4. Rådgivning och utbildning
Information till allmänheten, skolbesök och medvetenhet om igelkottsskydd. De flesta igelkottar som hamnar i vård hade kunnat undvikas: kontrollera busken före klippning, ta bort nät, lämna en öppning i staketet. Vi publicerar två guider som vem som helst kan använda.
Året runt
Igelkottsåret är ojämnt. På våren är igelkottarna magra och sårbara när de vaknar ur vinterdvalan. På sommaren kommer skadorna: klippare, hundar, nät. På sensommaren och hösten flyttas fokus till ungarna — för små individer klarar inte vinterdvalan utan hjälp. På vintern vårdas i regel de som inte hann växa tillräckligt.
Frivilliga
Rehabilitering är handarbete: utfodring, rengöring, vägning och dokumentation, varje dag. Frivilliga utbildas för uppgiften, och alla börjar med en introduktion före första passet.
Så kan du hjälpa
Just nu behöver vi framför allt händer, skjuts och igelkottssäkra gårdar.